Från vision till verklighet

I år firar Barnhemmet Oasen 20 år. I en personlig intervju möter vi grundaren och socionomen Rune Nensén som berättar om resan.

Berätta om din bakgrund. Hur kom du in på socionombanan?

- Under gymnasietiden i Sundsvall fick jag allt mer ett intresse att engagera mig i arbete med barn och ungdomar. Det blev så småningom en självklar väg att fortsätta på. Innan jag sökte in till socionomprogrammet hade jag en tid både utbildat mig för och arbetat inom sjukhuskyrkan både i Sverige och England. Mina handledare i London var bland annat utbildade psykoterapeuter med lång erfarenhet av arbete med människor i kris. Under ett halvår arbetade jag på St Joseph´s Hospice i London, det hospice som under Cicely Saunders ledning grundande Hospice Rörelsen, en vårdmodell av cancerpatienter i livets slutskede, som även senare implementerats i Sverige vid olika sjukhus. Arbetet med människor i kris och i livets slutskede i kombination med socionomutbildningen blev en lärorik erfarenhet som lade grunden till mitt arbete både på socialbyrå och senare i privat vård.

Var hamnade du efter utbildningen?

- Jag arbetade först i Eksjö som socialsekreterare. Sedan kom jag till Vetlanda där jag erbjöds tjänsten som förste socialsekreterare och sedan avdelningschef. Efter några år ringde en kollega från något som då kallades för socialförvaltningens stab i Jönköping. Staben skötte de olika ”program” som fanns för barn-, äldre- och individomsorgen. Jag arbetade som utredare och programsamordnare under socialdirektören och hade kring 100-talet socialsekreterare att ansvara för. Det var en spännande och lärorik tid.

Hur kom idén till dig om att starta ett privat HVB-hem?

- Jag trivdes med jobbet som övergripande ansvarig för individ- och familjeomsorgen men kände att jag mer och mer blev en bricka i ett spel som inte egentligen åstadkom särskilt mycket för enskilda människor. Politiker kom oförberedda till socialnämnden trots att man haft en vecka på sig att läsa utredningar och sätta sig in i ärenden som man skulle fatta beslut kring. Det blev nog droppen som fick bägaren att rinna över. Jag började fundera över framtiden och vad jag skulle ägna mig åt de närmaste 10 åren. Jag visste ju att det fanns ett behov av bra institutionsplatser. På väg hem från jobbet till Aneby där jag då bodde kom idén om ett utredningshem med inriktining på barn och familjer och på den vägen är det.

Hur var känslan att släppa allt och börja om?

- Det är klart att det var delade känslor. Jag kände att min framtid skulle ägnas åt något meningsfullt men det var samtidigt nervöst. Detta var 1990 och jag var tvungen att ta stora lån. Men jag tog klivet och vi började bygga samma år. Öppningen var planerad till september 1991. När jag samma år var på semester med familjen slog mig tanken; Vad händer om telefonen inte ringer? Några månader senare fick jag svaret. Första veckan fylldes åtta platser av tretton. Veckan efter var det fullt. Förutom några svackor under lågkonjunkturer så har det fortsatt så.

Vad är det som är unikt med Oasen?

- Att möta människor i utrednings och behandlingsarbete utifrån ett helhetsperspektiv där vi sätter barn och familjer i centrum och samtidigt erbjuder i förekommande fall både förskola, skola och särskola. Detta har varit och är den grundläggande tanken med Oasen. I praktiken genomförs arbetet i team där alla arbetar tillsammans; socionomer, psykologer, läkare med specialistkompetens i barn- och vuxenpsykiatri, sjuksköterskor, pedagoger och behandlingspersonal. Några år in i verksamheten så startade förskolan. Nu finns även grundskola.

Har detta varit en medveten strategi?

- Det föll sig nog rätt naturligt. Förskolan startades när vi såg ett behov av att strukturera dagarna för de mindre barnen. När antalet växte blev det svårare för en del barn med stora egna behov att fungera tillsammans med alla familjer som var inskrivna. Vi bestämde oss då för att köpa gården Karlsborg strax utanför Aneby. Här startade det som idag kallas för Barnenheten. På Barnenheten byggde vi också grundskolan som idag även inkluderar en grundsärskola. Finns det fördelar med att ha egen skola? – Absolut! Detta var också den rätta vägen för oss. Vi ansåg att barnen måste få en ordnad skolgång. Många barn som kommer till oss har inte gått i skolan på flera år vilket ställer höga krav på oss som vårdgivare. Genom en helt integrerad skola som är godkänd av skolverket kan vi möta detta behov.

Vad har varit den största utmaningen?

- Jag är nog glad att jag inte visste allt i förväg. Den största utmaningen är och förblir att hitta bra och kompetent personal. Personalen är Oasens största tillgång. Under åren har vi fått både ris och ros i media. Det är nästan alltid så att man aldrig, som i idrottsreportage, redovisar vad det är som händer utan väljer ut enskildheter och gör det till en sanning. I själva verket blir den typen av journalistik i socialtjänstsammanhang mycket oseriös. En annan utmaning har varit Migrationsverket. Jag är efter mer än 20 år i socialtjänstsammanhang förvånad över att enskilda ärenden kan hanteras så inhumant och ovärdigt. Det räcker ju inte att byta namn från Invandrarverket till Migrationsverket. Det behövs genomgripande organisationsförändringar och möjligen tillsättning av kompetent personal för att åstadkomma en varaktig förändring. Det är inte rimligt att avvisa människor när dom varit uppemot 5 år i Sverige och hunnit anpassa sig till våra förhållanden.

Metodutveckling och internationellt arbete ser ut att vara viktiga delar i verksamheten?

- Ja, Oasen har varit med och lanserat behandlingsmetoden Aggression Replacement Training, ART, i Sverige. Jag mötte metodens grundare, Arnold P. Goldstein på en konferens i Stockholm 1997. Från dess fram till Arnolds bortgång arbetade vi mycket tillsammans. Oasen har också deltagit i många internationella metodkonferenser och samarbetat med människor som Dr. Eva Feindler och Dr. Sara Salmon. Vi har även lanserat ART-programmen PREPARE och PEACE4Kids i Sverige. Det är vi naturligtvis stolta över. Nu har det gått 20 år.

Hur ser framtiden ut?

- Jag citerar gärna Ingvar Kamprad som svar på på den frågan: ”Underbara framtid – det mesta är ogjort”!

This entry was posted in Intervjuer, Nr 16, Redaktionen. Bookmark the permalink.