Oasen arbetar med ett komplett utrednings- och behandlingsteam. I en artikelserie träffar vi människorna i teamet. I detta nummer möter vi Sussanne som är familjebehandlare på Familjeenheten.

Berätta lite om dig och din väg fram till idag.

Jag kommer ursprungligen från Ljungby där jag läste en barnskötareinriktning på gymnasiet. Efter gymnasiet arbetade jag med en rad olika jobb; dels inom musik men också med vård och människor. Efter några år fick jag lust att gå högskoleutbildning, så jag läste till socialpedagog i Umeå. Efter min utbildning arbetade jag en tid på ett kommunalt HVB i Umeå, och efter det bar det av till Lycksele där jag arbetade med utveckling av det individuella programmet på en gymnasieskola. Ett tag var jag på en språkförskola för kommunplacerade flyktingar. Här utvecklades mitt intresse för familjebehandling. I jobbet på förskolan fick jag göra hembesök i barnens familjer, i syfte att hjälpa familjerna att anpassa sig. Under denna tid såg min svägerska en annons i JönköpingsPosten där Oasen sökte personal. Jag och min man hade funderat på att flytta söderut en rätt lång tid. Jag fick jobbet och efter tre månader var jag på plats i Aneby!

Du arbetar som familjebehandlare. Hur blir man det och vad innebär det?

Efter att jag jobbat på Oasen i sex år som behandlingsassistent ville jag vidare. Jag sökte något nytt för de familjer som bodde hos oss. När jag kom i kontakt med ICDP och vägledande samspel så kände jag direkt att det var detta jag ville utforska. Jag har vidareutbildat mig inom ICDP och gått nivå ett och två. Jag håller nu på på med tredje nivån och blir helt klar under våren. Jag har jobbat aktivt med ICDP och vägledande samspel sedan 2005.

Vad innebär familjebehandling?

I min roll som familjebehandlare träffar jag nästan alla Oasens familjer 4-8 gånger. Under dessa träffar jobbar vi utifrån ICDP-materialet. I ICDP, eller vägledande samspel, så ser vi till de delar i familjelivet som fungerar. Vi uppmuntrar familjerna och ger positiv förstärkning på detta. Målet är att föräldrarna själva ska få beskriva vad de ser och upplever. Detta blir ett värdefullt forum för familjer mitt bland alla experter; de får själva sätta ord på hur de ser på sin föräldraroll. Även i de mest dysfunktionella familjesituationer finns det fungerande element. Detta förstärker ICDP under utredningstiden. När utredningen är klar så kompletteras den med ett ICDP-utlåtande. I behandlingsärenden eller när utredningar övergår till behandling så ingår jag i den behandlande processen.

Vem har tagit fram ICDP?

Grunden kommer från Norge. ICDP-programmet har utvecklats av professor Henning Rye och professor Karsten Hundeide som tidigare arbetade vid Oslo Universitet. Idag är ICDP en internationell stiftelse med bas i Norge. ICDP blir mer och mer vanligt. I Norge har staten även tagit in ICDP på nationell nivå.

Kan vi lita på att det fungerar?

Jag tycker att responsen visat att det går att lita på. Föräldrarnas respons är ofta ”genom alla år har vi bara hört det som inte fungerar hos oss och våra barn. Men nu kan vi plötsligt se något positivt”. Denna slags feedback menar jag visar på vad programmet gör. Vi ser på det med andra ögon, vi ändrar lite av fokus. Föräldrarna återkopplar till något positivt och får bra bilder av sina barn. Ibland blir det nästan magiskt när föräldrar får berätta om utvecklingen. Om föräldrar bara hör allt som är negativt om deras barn riskerar de att själva få den synen på sina barn. Vissa familjer svarar väldigt bra på ICDP,  för andra familjer kan familje-ART vara en bättre metod. Det gäller att hitta det som passar individerna. Dessutom är både ICDP och ART reflekterande program.

Grunden i ICDP är anknytningsteori. Berätta mer om det.

Anknytningsteorin menar att om det finns en trygg relation mellan barn och omsorgsgivare så är detta en grund för barnets framtida utveckling. Barnets anknytning till föräldrar eller omsorgsgivare är viktig. Rent fysiologiskt kan man se detta i barnets hjärna. Under det första året sker många kopplingar i hjärnans synapser. Får barnet en trygg relation så sker dessa kopplingar jättesnabbt. Hjärnan utvecklas bättre helt enkelt. Missköts man som barn så kan dessa kopplingar komma att släpa efter. Detta går att kompensera men det tar längre tid och tar mer kraft.

Du utbildar även Oasens personal i ICDP. Hur fungerar detta?

Utbildas en person i ICDP så får man sedan utbilda internt. Nu när jag går steg tre så får jag utbilda själv. På Oasen är det nu åtta i personalen som går nivå ett. Man ska ha 24 timmar i ICDP.  Jag har lagt upp det på fyra heldagar och sedan läser man litteratur hemma.

Vad vill Oasen uppnå med intern-utbildningen i ICDP?

Det ska finnas ett ännu starkare team inom familjebehandling där fler har ett gemensamt språk. ICDP samspelar även med ART som är en stor del av vår verksamhet. Vi får genom detta flera ögon inom organisationen som ser samma sak för att kunna ge trygghet och stöd till familjerna. Sedan får ytterligare personal kompetens att skriva utlåtanden i utredningar.

ICDP Oasen HVB

Berätta lite om vem du är och vad du har för intressen.

Jag skulle vilja säga att jag är en kreativ person. Jag skriver många dikter och låttexter. Musiken är min grej. Jag spelar gitarr och sjunger en hel del.

Vad är det för typ av musik?

Jag har nog min egen stil. Jag skriver mycket eget material. Jag började faktiskt spela gitarr när jag var på Oasen. Min bror hade tidigare spelat och jag var nyfiken. Sedan fanns det en gitarr när jag kom till Oasen. Jag blev självlärd. Sjungit har jag gjort sedan jag var liten.

Hur kom det sig att du och din familj hamnade på Oasen?

Allt började när jag gick i sexan. I stan där vi bodde bestämdes det att alla sjätteklassare skulle flyttas ihop med högstadiet i en annan större skola. För mig innebar detta att jag kom i kontakt med äldre elever som hade dåligt inflytande på mig. Jag minns att niorna hade någon slags strejk en dag. En kompis till mig som då gick i nian ville att jag skulle hänga på. Det var första dagen jag skolkade. Allt handlade ju om grupptryck. Jag började sedan skolka mer och började röka. En allmänt stökig tonåring kan man säga. Jag drack inte så mycket men var trotsig och ville inte lyssna på mamma och pappa eller andra vuxna. Jag och mamma rykte ihop allt oftare. Vi kunde knappt prata med varandra till slut.

Kan du beskriva dina känslor under den här tiden?

Jag mådde skit. Jag var osäker på mig själv. Allt blev liksom en ond cirkel. På morgonen hemma bråkade jag med vuxna, i skolan bråkade jag med vuxna och när jag sen kom hem igen så fortsatte det. Mitt dåliga självförtroende gjorde att jag sökte uppmärksamhet.

Vad gjorde att du kom till Oasen?

Jag hade en vuxen som jag kunde tala med. Det var en tant som bodde i stan. Hon var som en mormor för mig. En dag kommer jag ihåg att jag sa till henne att jag ville åka iväg. Det var en känsla av att jag behövde komma ifrån allt. Tanken var ju naturligtvis inte ett behandlingshem. Parallellt med mina tankar på detta så var mamma och pappa såklart jätteoroliga. De kontaktade socialen för hjälp. De kom fram till att HVB-hem skulle vara ett bra alternativ för vår familj. Jag ville inte alls till HVB, men jag hade ändå tagit ett initiativ i mig själv att få ett ombyte så jag gick med på det.

Beskriv hur det var att komma till ett HVB-hem?

Först tänkte jag att jag bara skulle vara där i tre månader. Just när jag kom var det fett jobbigt att komma dit. Det var inte den förändringen jag ville ha. Jag kände mig missförstådd. Då var det surt. Jag kände fy, vad jag hatar mitt liv. Samtidigt kändes det faktiskt gott att få åka iväg, men det sa jag ju inte till någon annan.

Vad hände när du kom fram?

Jag och pappa åkte tillsammans med två soc-tanter. Först var det bestämt att jag skulle komma ensam den första veckan och att mamma och pappa skulle komma ner senare, men pappa ville ändå följa med mig på resan ner. Det första jag gjorde när jag kom fram och insåg att det var på riktigt var att tända en cigarett. Jag tänkte ”shit, nu är jag här!”. Först kom Jimmy ut (Jimmy Olauson är utredare på Oasen, red. anm.) och hälsade mig och pappa välkomna. Något jag kommer ihåg att jag sa var att fråga om jag fick röka. Jimmy sa nej och jag fick panik, ha ha. Vi gick sedan upp till ett konferensrum på Familjeenheten och började att prata. Jimmy frågade hur jag kände det över att vara där och undrade om jag själv kunde beskriva vad jag ville ha hjälp med. Det enda jag talade om var min rökning som jag inte ville ge upp. Det hela slutade med att vi kom överens om ett avtrappningsschema. Sedan gick vi en rundtur på Oasen. Vi kom bort till lägenheterna där vår familj skulle bo när både mamma kunde komma ner. När pappa skulle åka hem på kvällen så kommer jag ihåg att jag inte ens grät. Det tycker jag är lite konstigt nu i efterhand.

Hur var första dygnet för dig?

Det var konstigt när jag kom på att jag skulle vara ensam en vecka först. Jag började med att plocka upp lite saker i mitt sovrum för göra det lite fint och få lite hemmakänsla. Efter ett tag gick jag ner till köket där det satt en annan inskriven tjej i min ålder. Hon frågade efter en stund om jag ville hänga med ut och kolla på en fotbollsmatch. Efter det så kändes det inte så ensamt.

Hur var det när dina föräldrar kom kom ner till Oasen?

Det var skönt när de kom. Vi flyttade alla till en lägenhet inne i Aneby. Det var en känsla av säkerhet och trygghet att ha dem där. Jag fick en bok som jag skrev i om allt jag kände och upplevde. När jag mår dåligt så skriver jag alltid av mig. Det blir till dikter och låttexter som försöker förklara.

Var du på Oasen för utredning eller behandling?

För familjebehandling. Men precis innan jag kom till Oasen hade jag fått reda på att jag hade ADHD och trotssyndrom. Det hela var faktiskt ganska komiskt.

Hur menar du?

Jo, jag hade träffat en doktor på skolan där jag gick. Mest för att driva med honom så skrev jag spökmail där jag hittade på att jag trodde jag hade ADHD och gjorde mig till. Doktorn beslutade då att göra en utredning vilket jag blev arg på. Jag försökte förklara att jag inte var allvarlig i mailen. Sedan visade tester att jag hade ADHD!

Har diagnosen påverkat dig?

Jag hade först lite svårt att leva med det. Typ, att det är fel på mig. Men nu tycker jag ändå att det är positivt, det gör mig mer kreativ. Många med ADHD är mycket kreativa!

Hur behandlades din ADHD?

Parallellt med behandlingen började jag tillsammans med psykiatrikern att mäta ut medicinering. I början märkte jag ingenting alls. Efter ett tag kände jag att min distanssträcka för att bli arg blev mycket längre. Nu orkar min hjärna vara mer fokuserad, men jag kan ändå ha svårt att koncentrera mig.

Du arbetade även med ART?

Ja, ART är en fantastisk grej. Jag hade ART på Oasens skola och hemma i lägenheten. Jag fick kunskap om att bättre kontrollera mig genom ilskekontroll. Jag vet stegen som att andas in och räkna från 10 baklänges. Jag har dragit nytta av det och det hjälper mig idag. Men jag tror man kan utveckla ART ytterligare.

På vilket sätt?

Jo, ART kan göras roligare så att man kan ta till sig saker ännu bättre. Jag tyckte ART kunde vara lite tråkigt ibland. Särskilt en del övningar när man är i min ålder. Om det utvecklas med roligare övningar så blir det bättre.

När var det dags att åka hem?

Först skulle jag vara på Oasen i tre månader. Eftersom jag visste detta så försökte jag bara ta mig igenom de månaderna och hade inställningen att strunta i allt. Men både socialen och personalen på Oasen tyckte jag skulle stanna längre för att få en chans att kunna förändras. Jag var helt knäckt. Jag var så otrevlig mot de som var där då, men de hade helt rätt. Jag stannade ytterligare några månader. Nu i efterhand tänker jag att jag kanske skulle stannat ännu längre. Jimmy hade hela tiden kontakt med socialen om mina framsteg. En dag sa han att hemresan började närma sig. Jag åkte sedan hem precis innan jul.

Hur kändes detta?

Det var ju naturligtvis världens bästa julklapp! Men jag kommer ihåg att jag grät hela natten. Det var tungt eftersom man lämnade människor som gett mig stöd och hjälp. Visst, det är deras jobb, men man märker att de var personer som trodde på mig. Jag skrev en dikt som heter ”Oasens sång” när jag åkte som de satte upp i personalrummet. Längst ner på pappret skrev jag ”glöm mig inte” och undertecknade Anna ”Pling”.

Hur är det för er familj nu?

Det är mycket bättre än det varit, särskilt mellan mig och min mamma. Vi kommer bättre överens och det är inte ofta det är bråk. Men vi bråkar såklart ibland. Det är ju ändå min morsa, ha ha!

Tycker du att du har förändrats?

Jag har insett att jag är en stark person. De kompisar som påverkade mig förr kan inte påverka mig längre. Jag har mål som jag vill klara av. Jag vet att jag har potential, kapacitet och att jag kan. Jag vill inte leva ett liv där jag känner att min tid på Oasen är till ingen nytta. Jag är 16 år nu men känner mig redan år före mina klasskamrater. Jag har blivit medveten om mina brister och vad jag behöver jobba på. Så jag ser till att komma vidare och gör vad som krävs.

Hur ser framtiden ut?

Mitt mål är att komma in på gymnasiet. Jag vill inte gå ut nian utan att komma in på en bra linje. Men tar jag mig inte in så går det ändå. Då får jag ta det och kämpa på. Kanske gå om ett år och göra vad som krävs. Jag är inte världens bästa elev men jag vet att jag kommer att lyckas. Jag skulle gärna gå musikgymnasium men om det inte går så blir det kanske barn och fritid. Min pappa har alltid sagt att jag borde jobba med människor. Han har kanske rätt, hi hi. En grej jag har fått bekräftat är att du kan lyckas med allt om du vill. Jag kom  från det lägsta man kan vara i min ålder. Jag satt ingrodd i skiten. Men jag kom upp. Jag är så stolt över mig själv!

Not: Flickans namn är utbytt av sektretesskäl. 

Oasens barnenhet ligger på en lantgård några kilometer utanför småländska Aneby. Barnenheten har sedan tidigare utvecklats i flera steg. Sist byggdes Oasens skola i anslutning till enhetens boende för att kunna erbjuda integrerad skolgång för de inskrivna barnen.

Förtroende

En av tankarna med Röda Stugan var att det skulle fungera som ett slags ”förtroendeboende”. Med detta menas att de barn som får bo i Röda Stugan kommit längre i sitt nivåsystemsprogram, Steg för Steg eller SFS. SFS är Oasens egenutvecklade nivåsystem som har sin grund i KBT och teckenekonomi. Systemet går ut på att barnen som bor på Oasen får poäng/tecken för önskvärda beteenden. Summan av poäng kan i längden utväxlas mot roliga aktiviteter eller förmåner som exempelvis tv-spel, gå på bio eller åka till badhuset. Efterhand gör även poängen att eleven kan flyttas till ett högre steg inom SFS. Totalt finns nio steg fördelade på tre böcker. Det är när barnen kommit till sista boken som Röda Stugans boende blir aktuellt. Ofta har då barnen nått ett viss grad av mognad och kan fungera i en ny boendegrupp.

Härlig miljö

När du kommer in i Röda Stugan kliver du in i en äkta småländsk stuga. Det är mysigt med lågt till tak, kakelugn och ombonade ytor. Utsidan är naturligtvis faluröd med vita knutar. Personalen finns tillgänglig dygnet runt i form av både sovande jour och vaken nattpersonal. Det gör att det hela tiden finns en aktiv och trygg behandlande miljö.

Mysiga miljöer i Oasens HVB "Röda Stugan"

Eget ansvar ger självkänsla

I Röda Stugan förväntas barnen ta mer ansvar för sina egna sysslor. Det handlar om att städa sitt rum, se till att de gemensamma ytorna hålls hela och rena samt att tvätta själv. Det kan tyckas vara småsaker men för många gör detta stor skillnad i utveckling och självkänsla. Boendet förbereder även ungdomarna för att komma tillbaka till vardagen utanför Oasen.

Läxdags på Oasen HVB

Tillsammans på Idol

Många aktiviteter som barnen gör kan även utföras med hela gruppen i Röda Stugan. Nyligen åkte hela gruppen som belöningsutflykt till en Idol-deltävling vilket var en stor morot för många. Även arbetet med delmål enligt BBIC påverkas positivt av gruppen barn som bor i Röda Stugan.

Eget rum på Barnhemmet Oasen HVB

Rätt riktning

När vi träffar barnen talar många om den mysiga miljön och att det egna och gemensamma ansvaret upplevs som något positivt. Att vara med och hjälpa till drar utvecklingen framåt. Även personalen tycker att Röda Stugan är ett steg i rätt riktning.

Socialstyrelsen fick det ansvarstyngda uppdraget av regeringen att närmare definiera vad ett ”missförhållande” är. Av svårförståeliga skäl väljer man – förmodligen med inspiration från hälso- och sjukvårdens lex Maria – en medicinsk definition genom att fokusera på hot mot enskildas ”liv, säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa”. Man gör inte en antydan om vad som gäller vid exempelvis grova verbala kränkningar eller otillåtna tvångsmedel av dementa vårdtagare. Även om sådant är helt oacceptabelt är det inte självklart att det faller under Socialstyrelsens snäva definition (som enligt min mening är snävare an vad lagstiftaren avsåg). Nu gissar både kommuner och HVB-hem om vad som skall rapporteras enligt lex Sarah.

Den 1 januari 2012  träder nya föreskrifter om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete (SOSFS 2011:9) i kraft. Kommuner och HVB-hem ska nu ”identifiera, beskriva och fastställa de processer i verksamheten som behövs för att säkerställa verksamhetens kvalitet”. För varje process ska man ”identifiera de aktiviteter som ingår” och ”bestämma aktiviteternas inbördes ordning”. Man ska även göra riskanalyser för varje möjlig händelse och bedöma sannolikheten för att händelsen inträffar. Det är nog många som kliar sig i huvudet nu. Ska ett gott klient-bemötande, en säker läkemedelshantering eller en ambitiös personal­utbildning definieras som en process eller en aktivitet? Kan man verkligen rangordna alla olika aktiviteter inbördes? Är det ens i de flesta fall relevant ur kvalitetssynpunkt? Är kommunal och privat socialtjänst verkligen så okomplicerad att verksamheten kan beskrivas i grafiskt tilltalande processdiagram? Finns det inte vissa typer av händelser som är så osannolika att man utan vidare kan bortse från dem? Föreskrifterna innehåller även andra administrativt betungande uppgifter,
exempelvis en årlig kvalitets­berättelse som alltså tillkommer utöver den skriftväxling som alltid föregår och följer av Socialstyrelsen
tillsynsbesök två gånger per år.

Oasen har med sin drygt 20-åriga historia, sin omfattande verksamhet och tillgång till  såväl beteendeexperter som juridiska experter ovanligt goda möjligheter att ge konstruktiv kritik även på de som granskar oss. Debatten är viktig och vi räds inte att föra den. Jag får allt fler signaler om att Socialstyrelsens nya arbetsformer kan behöva ses över. Längre  handläggningstider, försämrad kunskapsåterföring och en alltmer ansträngd koppling mellan ställningstaganden och bakomliggande författningsregler verkar breda ut sig. Låt mig bara ge ett exempel.

Efter att ha varit föreståndare i 20 år för en verksamhet som under åren ständigt varit i utveckling och numera har fler än 120 anställda, ser jag behovet av att som ägare fokusera på övergripande ledningsfunktioner. En av våra biträdande föreståndare – tidigare anmäld och godkänd av Socialstyrelsen i Jönköping och med adekvat utbildning och erfarenhet – 
skulle gå upp som föreståndare medan jag skulle gå ned till biträdande föreståndare. En enkel rockad med andra ord, inga verksamhets-förändringar i övrigt. Enligt 7 kap 2 § SoL skall nytt tillstånd sökas om verksamheten helt eller till väsentlig del ändras. Vi anmälde frågan till Socialstyrelsen som vi brukar göra. Tidigare brukade sådana ärenden avslutas med att man inte hade något att erinra och att någon ansökan inte behövde göras.

Så enkelt visade det sig inte vara. Denna gång fick vi ett prompt meddelande att skrivelsen skulle hanteras om en ansökan om tillståndsändring och att beräknad handläggningstid var 3-6 månader. När vi ringde och frågade varför, svarade ansvarig handläggare att ”det stod i 
lagen”. När vi frågade närmare om hon kände till vilken bestämmelse hon syftade på, visste hon varken författning, paragrafnummer 
eller ungefärligt innehåll utan hänvisade till en 
annan befattningshavare i Stockholm.

Det säger sig självt att ett byte av föreståndare till någon som i något enstaka fall inte uppfyller kraven på utbildning, kompetens eller 
personlig vandel skulle kunna anses vara en 
betydande förändring som kräver tillstånd. I detta fall var det dock fråga ett okomplicerat byte. Det förefaller svårbegripligt varför  
Socialstyrelsen framtvingar en helt onödig tidsödande ärendehantering och dessutom ändrar praxis utan att någon lagändring har skett. Kanske bör man överväga att ändra sina arbetsformer för att bättra ta till vara den kompetens och de effektiva arbetsformer som tidigare rådde då länsstyrelserna hade tillsynsansvaret?

Berätta lite om era bakgrunder. Var kommer ni ifrån och vilken utbildning har ni?

Carin: Jag kommer från Ulricehamn. Studierna började i Östersund och Borås med en magisterexamen i psykologi. Efter detta ville jag vidare och läste då psykologprogrammet vid Linköpings Universitet.
Sara: Jag är uppvuxen i Jönköping. Sedan bar det av till Lund där jag läste psykologprogrammet vid Lunds Universitet.

Varför just psykolog?

C: Ja du, jag jobbade först på försäkringskassan efter att jag tog min magisterexamen. Det blev mycket utredningar och jag ville åt mer av behandling. Mindre myndighet och mer människa.
S: Läkare var faktiskt det jag först planerade för, det var därför jag flyttade till Lund. Men före alla år av medicinstudier läsa något annat och då blev det en kurs i psykologi. Sedan var jag fast.

Är teamet på Oasen speciellt?

S: Ja, man kan på ett unikt sätt samla in information om vardagen och om hur saker faktiskt fungerar. Vi kan genom helheten påverka barnens vardag här på ett helt annat sätt.
C: Både utrednings- och behandlingsmässigt så kan vi göra stora insatser på Oasen. Teamet på Oasen är som socialtjänsten och BUP tillsammans fast ständigt närvarande och alltid på plats.

Ni håller på och fortbildar er. Kan ni berätta lite om det?

S: Javisst, jag har läst KBT steg ett. Det är första steget mot att bli psykoterapeut. KBT skiljer sig mot det psykodynamiska genom att det är en metod som är mer fokuserad på att konkret lösa problemen här och nu. KBT är också väl integrerat i behandlingsarbetet på Oasen. Sedan läser jag nu min specialisering inom klinisk psykologi med inriktning mot neuropsykologi. Detta kommer jag ha användning för i utredningar av både vuxna och barn kring neuropsykiatriska svårigheter som ADHD och autism.
C: Jag har gått utbildning inom ERASOR som är bedömning gällande risk för återfall i sexuella övergrepp. ERASOR är kopplat till en övergreppsspecifik behandling. Sedan har jag just påbörjat en traumafokuserad fortbildning för barn och ungdomar. Utbildningen bygger på KBT-principer och ger stöd för hur barnen och ungdomarna kan hantera sina trauman.
S: Vi försöker matcha våra utbildningar med verksamhetens behov. Det gör att vi förhoppningsvis täcker så stort område som möjligt. Carin är mer inriktad mot Barnenheten och jag mot Familjeenheten.

Blir det mest utredningar eller 
behandling?

S: Jag tycker att det tidigare har varit mest fokus på utredningar. Nu går det mer och mer mot behandlingsinriktade inslag.
C: Socialtjänsten ställer ofta frågan om behandling kan startas upp. Om en familj bara är här för tre månaders utredning kan det vara oetiskt att påbörja en behandling som man inte kan få slutföra.
S: Att bli placerad är ett väldigt stort ingrepp på en människa. Det måste först finnas en stabilitet för att individerna ska vara tillgängliga för behandling.
C. Precis. En strukturerad vardag måste komma först med de basala behoven. Sedan kommer den terapeutiska behandlingen.
S: Oasen erbjuder just det sammanhanget. Den sociala strukturen arbetas på från första stund.
C: Generellt kan man säga att barn mår som de har det. Får de en fungerande vardag så mår de oftast bra.

Mätningar blir allt viktigare. Vad 
erbjuder ni psykologer genom Oasen?

C: Vi gör mätningar enligt ASEBA. Målsättningen är att vi ska få ett tydligt kvitto på vilka områden man behöver arbeta med. Genom uppföljningar ser vi om barnet mår bättre och om inslagen har haft verkan.
S: Vi gör skattningar med ASEBA under de första veckorna, sedan görs skattningarna igen efter cirka sex månader. Det gör att det fungerar bäst för de som bor hos oss under längre tid. Förändring är en långsam process där vi behöver tid för att se framsteg.
C: Mätningarna ger även feedback till verksamheten. Vi ser hur förändringen ser ut och kan utvärdera vårt eget arbete för att successivt bli bättre.
S: Sedan använder vi oss naturligtvis av det sedvanliga testmaterial och skattningsformulär som psykologer använder.

Ämnen för alla

Totalt samlades nära 250 deltagare och lyssnade till keynotes från talare som Dr Eva Feindler, USA, Dr Sara Salmon, USA, Dr Kari Killén Norge och Magnus Stalby, Sverige. Under dagarna erbjöds även fyra streams där deltagarna kunde förkovra sig i de olika workshopledarna specialämnen. Programintegritet, Motiverande Intervjuer, Familje-ART och aktuell forskning var några av de ämnen som stod på schemat. Även talare från SiS och Socialstyrelsen fanns med på programmet.

Förkonferens med Dr Kari Killén

Konferensen hade dessutom en extra förkonferensdag. Talare under förkonferensen var Kari Killén som talade om anknytningsteori. Killén anses som en av de mest framstående forskarna i Norden kring anknytningsteori och efter 40 år är hon fortfarande en fantastisk föreläsare och inspirationskälla.

Länkar

www.oasen.com

www.oasen.com/art

www.icartnet.org

Jag träffade mannen bakom Aggression Replacement Training (ART) professor Arnold P. Goldstein 1997. Vi utvecklade snabbt ett samarbete som tillsammans med många engagerade personer resulterade i en fenomenal spridning av ART-metoden runt om i Sverige och Norden. The International Center for Aggression Replacement Training är en organisation som i år fyller tio år. Under jubileumskonferensen i Göteborg kommer du att få träffa några av världens ledande teoretiker och praktiker inom ART-metoden. Vi presenterar dessutom en färsk svensk översättning av litteratur inom området. Ta också chansen att delta i vår förkonferens där du får möjlighet att lyssna på en av nordens mest kända talare inom anknytningsteori, nämligen Kari Killén.

/ Rune Nensén, Ordförande ICART

Till konferenssidan & anmälning

Keynote-talare

• Dr Kari Killén
• Dr Eva Feindler
• Robert Calame
• Kim Parker
• Magnus Stalby
• Dr Sara Salmon

Workshops med

Robert Calame, Kim Parker, Eva Feindler, Aaron Gregory, Ola Hall, Knut Gundersen, Tutte M. Olsen, Catrine Kaunitz, Ruud Hornsveld, Børge Strømgren, Bengt Daleflod, Barnhemmet Oasen, Almar Swets & HVB Fristad

Om ICART

International Center For Aggression Replacement Training, ICART är en intresseorganisation för att främja forskning och utveckling kring behandlingsmetoden ART. I år hålls ICARTs internationella konferens i Göteborg. Teknisk arrangör är Barnhemmet Oasen. Förutom keynotes kommer det erbjudas fyra streams/workshops. ART är en växande metod som under de senaste åren utvecklas med fler inriktningar. Dr Sara Salmons PEACE4Kids är ett exempel på detta. Den ständigt aktuella Dr Kari Killén är särskilt inbjuden till förkonferensen och talar där om anknytningsteori.

Länkar

www.oasen.com

Vad är då ett ”missförhållande”? I förarbetena till lagändringarna (prop 2009/10:131 s 31) får man inte några direkta svar utan regeringen överlämnar till Socialstyrelsen ”att i föreskrifter, allmänna råd eller handbok närmare precisera vad som avses med begreppen missförhållande, påtaglig risk för missförhållande samt allvarligt missförhållande”. Man skulle då kunna förvänta att Socialstyrelsen gav detta uppdrag hög prioritet och i god tid innan halvårsskiftet kom med någon vägledning i frågan. Vad jag erfarit väntas sådan vägledning dock inte komma ut förrän en bra bit efter lagändringarnas ikraftträdande. Undrar om jag borde rapportera detta missförhållande någonstans…

Ett av Oasens mål är att behandla hela människan. För att nå upp till detta mål insåg man tidigt vikten av en integrerad skolgång. Det går helt enkelt inte att erbjuda lika bra vård för barn och ungdomar om man inte kan tillhandahålla en skolgång som integreras i den egna verksamheten. Det finns många HVB-hem som erbjuder skola, men då ofta bara i basämnen och i lokaler som under några timmar får agera ”skola”. Oasen ville erbjuda mer än så. Oasens skola har därför en helt egen byggnad och eleverna undervisas i alla ämnen. Det är en grundskola som är godkänd av skolverket med egen lärarkår. Genom skolan kan Oasen vara tillsammans med barnen 24 timmar om dygnet. Det blir en heltäckande vård. Sju lärare av totalt 13 personal undervisar och stöttar eleverna genom skoldagarna. Behövs det annan specialkompetens i ett enskilt fall så ordnar skolan detta.

Individuella behov och uttryckssätt

I princip alla barn som kommer till Oasens skola har behov av särskilt stöd. Många gånger är just omgivningen problemet. Skolan tar emot asylbarn som kanske inte har direkta bekymmer med skolan men den nya omgivningen blir ett hinder som måste övervinnas. Även barn med skyddad identitet undervisas i skolan. Utmaningen för skolan är att lösa alla dessa skarvar hos olika typer av barn som undervisas. Gruppindelningen i skolan kallas för kunskapsbaserade grupper. Det betyder att det inte i första hand är åldern som bestämmer vilken klass eleven hamnar i utan vilken kunskapsnivå man ligger på. Det kan även vara så att socialtjänsten har vissa önskemål om skolgången och då följer skolan detta. Skolan har satsat mycket på att eleverna ska kunna uttrycka sig också i de e s t e t i s k a ä m n e n a . Under det gångna året startades en helt egen musikskola. Lärarna har märkt att många barn som kan ha svårt för sig i de teoretiska ämnena kan stärka självkänslan genom att få visa att de kan vara bra på något annat. Sång, spel och musikframträdanden skapar självförtroende och en positiv känsla, vilket påverkar resten av skolgången som också kan upplevas lättare och mer positiv.

Lärarkompetensen

Att erbjuda alla inskriva barn och ungdomar en individuell skolgång kräver också kompetent lärarkår och personal. När vi frågar biträdande rektor Per Wretbäck om vilka egenskaper en lärare som arbetar med den här typen av skola bör ha svarar han: – Du måste vara flexibel. Om du prövar ett grepp i klassrummet kanske du märker att det inte fungerar. Då måste du direkt kunna ställa om och gå på en annan linje. En mogen och väl avvägd distans är också nödvändig. Många barn har en mycket svår bakgrund och då måste du ändå kunna se förbi det och fokusera på kunskap och framtid. Utmaningen här är att få barnen att förstå att Gustav Vasa kan vara viktig att känna till trots allt de varit med om. Det som varit får inte stå i vägen för det positiva som kan komma i framtiden genom bra kunskap.

Metoder ger livskunskap

En grundstomme i skolans verksamhet sedan starten 2003 är behandlingsmetoden Aggression Replacement Training, ART. Alla elever har tre ART-lektioner i veckan där de följer olika manualbaserade ART-program. Skolan använder bland annat det helt nyöversatta programmet PEACE4Kids som är ART särskilt anpassat för skolmiljö. ART innehåller mycket mer än det namnet antyder. Huvudkomponenterna i ART är färdighetsträning, ilskekontrollträning och moralträning. Genom detta får eleverna ett brett utbud i sunda och viktiga sociala mönster som många gånger saknas. Eftersom personalen är utbildade i metoden så används synsättet under hela skoldagen. Detta gör att man kan ta tag i situationer direkt när de uppstår istället för att behöva vänta tills efter skoltid. En andra viktig del i skolans arbete är KBTverktyget Steg För Steg, SFS. Det är ett nivåsystem som hela Oasens verksamhet använder sig av. Att systemet gäller hela dygnet och även i skolan förstärker bara ytterligare att skolan är en del av Oasens helhet.

Struktur

Skoldagen på Oasens skola är strukturerad. Detta är ett måste eftersom många elever har diagnoser som Asbergers syndrom och ADHD vilka kräver en i förhand informerad struktur och schemaläggning. Skoldagen börjar med informationsöverlämning från den enhet som barnet bor på. När barnen lämnar skolan överlämnas information från skolpersonalen tillbaka till enheternas personal om hur skoldagen varit och vad som hänt. Genom detta är skolans kontakt med hemmet ständigt synkroniserad. Skolan utgör en del av Oasens utrednings- och behandlingsteam. Det innebär att skolan medverkar på behandlingskonferenser, i utlåtanden och gör pedagogiska utredningar

Länkar

www.oasen.com

www.oasen.com/skolan